Loney Dear

Kanske är allt bara en öm hyllning till Nina Simones gripande närvaro.
Loney dear, genom dess ständige medlem Emil Svanängen har senaste kvartsseklet uppträtt i ett femtiotal skepnader och uppsättningar. Just denna upplaga utspelas i scenografin till operan om Herr Arnes Penningar och spelas av ett halvdussin musiker ur stadens kår av musiker.
Människorna och djuren verkar ständigt vilja förändra sin ton. Fåglar finslipar sina melodier, vallsånger och lockrop förfinas för att fånga uppmärksamhet. Den ena foten i en tradition kan vara det säkraste sättet att undvika att det blir brus. Allting förgås, allt måste ständigt förändras.
Emil och hans vänner spelar runt och igenom instick från Broadway och Hollywood, annars mestadels ur katalogen Loney dear. Ofta rubato, ofta tremolo i pianot. – Kalla det jazz spiritual, föreslår kontrabasisten Josef Kallerdahl, när Emil frågar om råd. Musiken fungerar som gamla teaterpjäser eller visor. Ett skelett att klä, som ändrar skepnad och form. Jazzen är inte en pose, snarare en upplysning om avarterna. Att saker får ta tid, i varierande grad av respekt.
– Jag kommer tänka på detta varenda dag fram till konsertdagen, och så kommer något vi inte tänkt på vara det som verkligen flyger. Det planerade sjunker undan som badplaner en oväntat molnig dag. Musiken existerar knappast utan publiken.

Arrangör: Stockholm Jazz Festival

Lineup:
Johan Lindström - pedal steel,
Josef Kallerdahl - kontrabas,
Konrad Agnas – trummor,
Mattias Ståhl – vibrafon/marimba,
M.fl